I början av augusti dök ett email upp i min inlåda. Det var en förfrågan från en mellanskadieskola, om jag skulle vara intresserad av att komma och dela med deras elever om min erfarenhet som buddhistisk munk, hur det kommer sig att man väljer en sådan annorlunda livsstil. Det större temat var att våga vara olika, utforskande av diskriminering och i detta fall utifrån religion. Det slog an i min djupa drivkraft att vara med och dela med barn och ungdomar, så från en djup plats accepterade jag inbjudan på en gång. Samtidigt har min anpassning till livet i Sverige, utanför gemenskapen varit ett stort och ingående experiment. Detta har naturligt lett till att och jag beslutade mig att lägga från mig munklöften och kåpa. Trots att jag djupt inombords ville säga ha, kände jag också att min kraft och ork var inte redo för att ge mig av på en undervisnings resa. Men jag fortsatte att utforska förfrågan och jag inspirerades av lärarens öppenhet och kunde känna hennes omsorg för barnen. Flera lärare från skolan hade haft utbyte med svensk skola i Thailand dit buddhistiska munkar kommit och under mitt nyliga besök fann jag alla lärare så vänliga och mottagliga.
När förslaget att ha fyra entimmes klasser mellan 8 och 13, blev jag lite tveksam, hade jag tillräckligt med ork och hur skulle ryggen kännas?
Min önskan att kunna vara med unga gav mig förtröstan, jag inspireras och får normalt mycket energi i liknande sammanhang. Deras öppenhet, nyfikenhet och kapacitet att näras, som jag erfarit med barn så många gånger förr, hjälper mig också att veta att detta är värt att fokusera på. Jag kollade också om jag kunde lägga mig ner någonstans under dagens lopp och avsluta en klass tidigare vid behov, utifall att. Det var ett samspel mellan min prioritet att ta hand om min kropp och läkning å ena sidan och mitt medvetandes näring och cirkulation å andra. De smalt samman och dagen var behaglig från början till slut.
Veckorna innan besöket var det tankar, känslor och ideér som kom och gick i mitt medvetande. Ett utforskande av tema, sammanhang och erfarenheter tog plats i mitt förrådsmedvetande, som ofta inträffar i förberedelse på något jag ska leda. Utan att aktivt tänka eller fundera på hur jag ville lägga upp det kom dessa bakgrunds ideér att uppenbara sig i en 15 sidig presentation. Den första bilden är tre foton av mig, som barn, ung vuxen och munk, tillsammans med den fjärde av mig i nutid med kort nyvuxet hår och vanliga kläder igen. Jag använde dessa för att visa på att vi förändras, att vi är olika från oss själva på många sätt genom livet och att vi kan känna oss annorlunda från en dag, ett ögonblick, till ett annat. Någon frågade varför jag lämnat munk livet och jag svarade så att jag kan vara här med er.
Jag tog tågen till Göteborg och vidare med pendeln mot Kungsbacka dagen innan. Jag gav mig ut för att upptäcka omgivningen och Björkris. Längs Göteborsvägen och vid stora fält hade bostadsområden och centrum uppenbarat sig. Jag gick genom vind och regn, vilket hjälpte mig känna att jag var på ett äventyr. Jag tog min tillflykt till pendeltågs stationen, vars väntrum var rymligt och bekvämt för både te drickande och qigong. Jag satt och tittade ut genom de stora fönstren och såg hur regnet upphörde, molnen lättade och solen sken genom strax innan solnedgången. Att vara på resa och på annan ort hjälper mig att upptäcka var jag är, inom mig själv och hur jag relaterar till situationer och en ny omgivning. På morgonen när jag kom till skolan hade några av barnen kostymer på sig eftersom de skulle fira Halloween en vecka tidigt på grund av det stundande höstlovet. Jag kände hur mitt hjärta öppnade sig och inspirerades med dessa yngre människor omkring. Mellanstadiet hade en egen paviljong och lärarna fick mig att känna mig som hemma på en gång och jag installerade mig i ett klassrum.
Den första klassen var halva fjärde klass och de hade en särskild fredagshälsning som de gav sin fröken när de kom in och la ifrån sig mobiltelefoner. Det var ett anpassningsbart klassrum och eleverna kom närmre och satt på stolar, bänkar och på golvet. Varje klass blev annorlunda även om mycket av innehållet och interageradet gick som en röd tråd genom klasserna. Efter att vi alla fått säga våra namn och hur vi känner oss med ett ord, vilket kl 8:15 var trött, trött, trött, trött och glad, nyfiken och trött osv. Allt eftersom morgonen tredde fram i dag var det mer, glad, nyfiken, nykikenosv. Vi fortsatte lektionerna med att bekanta oss med andningen och med ljudet från klockan. Att sluta ögonen att sitta stilla och känna andningen som kom och gick med ljudet från klockan lugnade och stabiliserande hela klassen, även om det var lite fnitter som kvittrade till mot slutet. Vi kände luften med fingret vid näsan, kände hur bröstkorg och mage rörde sig och räknade andetagen under ett ljud av klockan. Under dagen fick några elever prova på att vara klock mästare och bjuda in klockan att ljuda och fjärde klassarna hade frågat sin fröken om de kunde få en klocka till sitt klassrum. De var så fulla av frågor och dessa ledde vårt tid tillsammans och jag hoppade fram och tillbaka mellan olika delarna av presentationen. Vi något tillfälle frågade jag den andra gruppen av fjärde klassare, som hade åtminstone 5 händer i luften hela lektionen om det gick att lyssna samtidigt som de hade en fråga. Vissa blev förbryllade och förstod inte riktigt, medan en pojke sa att han tänkt på en fråga, satte den vid sidan även om han höll armen upp, så att han kunde fortsätta lyssna. Att lyssna till vad som sägs nu och inte dras med i tankar, associationer och förväntningar är inte helt enkelt. Vad had beskrev ser jag som att frågan kom upp i sinnesmedvetandet (övre medvetande), tillförlitades i förrådsmedvetandet (lägre/djupare medvetande), och när tiden kom kunde frågan fiskas tillbaka upp och ställas. Denna funktion av vårt medvetande hjälper oss att vara här och ta in vad som händer. Vi kan lite på att frågan kommer upp igen om vårt sinnesmedvetande inte hoppar omkring ständigt följandes tankar och inre dialog.
Det var många frågor om vad man gör som buddhistisk munk, hur det känns att bo utomlands med andra kulturer, varför jag lämnade Sverige, varför man rakar håret osv. Jag frågade dem om de visste vem Buddha var och vad de hade för bilder och ideeér om buddhistisk munk och nunna. Jag hade satt ihop ett kollage med monastiker från många olika länder med många olika färg på kåporna för att öppna upp hela den buddhistiska världen innan vi fokuserade på Plum Village traditionen. De var uppmärksamma på vad de såg på skärmen, så bilden jag förberett av en elefant för att berätta en historia för femte och sjätte klassarna drog intresse från de yngre och bilden av en skogsglänta med en damm, sköldpadda, hackspett, rådjur och jägare var en historie för fjärde klassarna, som några äldre frågade om. Jag föreslog att de frågade någon från respektive klass senare för att få del av den andra historien.
Jag försökte också belysa hur vi är både lika och olika varandra och att livet blir intressantare och rikare tack vare det. Eftersom det kan vara svårt att vara olik eller annorlunde ledde jag in samtalet på att hjälpa de som verkar vara vid sidan eller blir retade. När fjärde klassarna gick ut och sjätteklassarna kom in var det tydligt att de var olika, så mycket större och mognare. Den andra gruppen av fjärde klassare var livligare eftersom de inte längre var trötta, men många var hungriga istället, förändring i varje klass. I slutet av varje lektion ledde jag dem i Pebble meditation, blomma – levande, berg – stadig, stilla vatten – reflekterar, och rymd – fri. De fick välja en av kvaliteérna och ta ett kort med sig så att de kunde minnas. Sjätte klassarna hade fortsatt under rasten då de legat på golvet i sitt klassrum för att fortsätta meditera, som var så skönt.
Vi pratade om hur man kan komma tillbaka till andningen när man är nervös eller förlorat sig själv. En tjej sa att hon gärna velat lära sig detta tidigare och att det hade varit hjälpsamt när hon fått en spruta dagen innan. Femte klassarnas lärare sa till mig att hon var facinerad och förvånad att jag kunde hålla deras uppmärksamhet och fokus en hel timme, då de satt stilla. Hon sa också att det kändes lugnt att komma in i klassrummet redan från början. Medveten närvaro ger upphov till vad vi kanske skulle vilja kalla under, eftersom vi inte är vana med det.
Medveten närvaro, att kunna grunda oss i kroppen med andningen så vårt sinne och medvetande har en tillflyktsort, kan bidra till välmående och begränsat obehag på oändliga sätt. Dagen på Björkris skolan gjorde ett djupt intryck på mig, barnen och lärarna, och vår gemensamma erfarenhet kommer att fortsätta och ta sig olika uttryck framöver. I ett verkligt möte influerar och påverkar vi varandra i en god och frik riktning.
Så fint!