Gemenskapens röst: Kerstin delar sin erfarenhet om att hålla utövandet levande över lång tid

Att skala lök och koka potatis

För ett tag sedan bjöd Jerker in oss i den svenska Plum-Villagegemenskapen att dela med oss om vår praktik på hans blogg Hjärtats Glädje. Ett av ämnena han föreslog var något i stil med ”hur håller en praktiken levande under många år utan att det blir stelt och mekaniskt” och det är något jag ska försöka dela lite om här. Jag har trots allt hållit på i några år vid det här laget.

Jag kom i kontakt med Thay´s undervisning genom en bok 1996 och ett år senare deltog jag i en retreat här i Sverige, i Stjärnsund, med en dharmalärare i Plum Villagetraditionen. Där träffade jag vänner som hade startat Glädjens Källa, som vår sangha/ gemenskap här i Stockholm fortfarande heter. Efter retreaten började jag träffas och öva med dem. Senare samma år reste jag till Plum Village för första gången. Sedan dess har praktiken varit en del av mitt liv. En del av mitt liv. Där har vi det redan här.  Livet är levande och föränderligt och genom att praktiken får vara med i livets alla vindlingar förblir den levande. Genom att inte hålla fast vid en viss idé om vad som är praktik och hur jag ska praktisera, vara flexibel men ändå vidmakthålla en någorlunda stabil praktik har det funkat ganska bra. Det har gjort att jag aldrig upplevt den formella delen av praktiken som ett krav eller ett borde utan som något jag gillar att hålla på med. Jag har fått acceptera att för mig är praktiken som att skala lök och koka potatis. Det tar den tid de tar att skala de olika lagren av löken och potatisen behöver den tid den behöver för att bli färdigkokt på just den värme jag har under grytan. Att koka potatis är en liknelse Thay använder ibland när det gäller att ha uthållighet i praktiken och låta saker få den tid de behöver för att mogna och utvecklas. Vi håller en jämn värme under grytan och låter potatisen koka tills den är kokt. Vi märker kanske inte så mycket av vad som sker i potatisen under tiden. Om vi stänger av och på värmen om och om igen eller lyfter på locket titt som tätt så blir inte potatisen kokt. För mig har den här liknelsen varit hjälpsam för att fortsätta ha tillit till praktiken även under perioder när inget särskilt händer, varken inom mig eller omkring mig som ber om uppmärksamhet eller visar mig att jag ”gör framsteg”. Däremot har jag under åren tillsatt lite olika kryddor till potatisvattnet och låtit andra traditioner och lärare bidra med sin arom och glöd under grytan. 

En annan ingrediens, kanske den viktigaste av alla för uthållighet och liv i praktiken är att praktisera tillsammans med andra. Jag känner en stor glädje åt att jag kunnat hålla praktiken levande i alla dessa år tack vare gemenskapen, sanghan och allt stöd och inspiration jag har fått från så många olika håll. 

Så länge jag kan minnas har jag känt mig dragen till att vara med mig själv, i tystnad i naturen där jag kunde ana ett mysterium som lockade min nyfikenhet. Som tonåring var jag nyfiken på olika religioner, yoga och meditation. Det jag kom i kontakt med som handlade om Buddhismen verkade vid den tiden torrt och tråkigt för mig. ”Allt är lidande”. ”Utslocknande” är målet. Vem vill höra sådant som tonåring? Att växa upp och ha en andlig längtan under den här tiden när dörrar öppnades till traditioner från när och fjärran var spännande. Det fanns många ingångar och vägar att prova, på gott och ont. Droger var en av dem och många av mina vänner under ungdomen drogs mer och mer till den vägen. Jag är tacksam idag att jag redan tidigt kände starkt att upplevelser under inflytande av droger inte gav mig någonting av värde. Min väg som meditatör började med Transcendental Meditation, TM, som i början av 70-talet fick stor spridning tack vare att The Beatles praktiserade den och visade upp sig tillsammans med sin guru Maharishi Mahesh Yogi. Jag övade TM till och från i några år, åkte på retreater och kom i kontakt med lärare och utövare av TM. Jag är idag tacksam för de som lärde ut TM och för den tid jag praktiserade metoden. Den gav mig en ingång i meditationens värld och ett visst lugn men med tiden kände jag mer och mer att den inte var min väg. 

Under den här tiden växte också ett engagemang för miljö och social rättvisa inom mig. Det var en tid då det pratades politik från morgon till kväll. Redan hörde vi talas om klimatförändringar och kärnkraftens vara eller inte vara var en stor fråga. Jag provade olika jobb, reste runt i världen på roliga äventyr som gav ett större perspektiv på mitt liv och dessa resor öppnade för en känsla av samhörighet med människor runt om i världen. Vi är i grunden väldigt lika och det var en ögonöppnare att uppleva generositeten och gästfriheten hos människor som levde under mycket enkla förhållanden.
Så småningom fick jag en familj. Jag flyttade ihop med min man och tre små barn kom tätt. En omvälvande situation som bjöd på mycket glädje och intensiv livskänsla och samtidigt stor brist på återhämtning och ”egen tid”. Jag var ofta trött och slut och i behov av egen näring för att orka fortsätta finnas där för andra på det sätt jag ville. Jag behövde en praktik för att få egen tid fast det inte fanns någon tid över, för att få återhämtning och för att ta hand om mig. Först och främst för att ilskans frön inte skulle växa som ogräs medan blommorna vissnade utan att någon skötte om dem.
Jag råkade se en bok i en bokhandel med titeln ”Transformation and Healing” av en för mig okänd zenmästare vid namn Thich Nhat Hanh. Titeln lockade mig, det var precis vad jag letade efter så jag köpte boken, började läsa och prövade att praktisera det jag läste om hur jag kunde öva mindfulness samtidigt som jag gjorde allt annat som jag ändå gjorde. Leka med barnen, laga mat, diska, städa, äta, och gå omkring. När jag var närvarande i det jag gjorde istället för att längta efter ”min egen tid” och bygga upp ett missnöje inom mig så blev den tiden också min egen tid. Jag lärde mig att stanna upp och andas medvetet under dagen och när det fanns tid och plats började jag öva sittande meditation igen, på det vis som Thay lärde ut. Med de här till synes enkla övningarna fick jag återhämtning och glädje. Jag började bygga upp ett utrymme inom mig där jag kunde se (i alla fall ibland) vad som var på gång inom mig, tex: ”nu håller jag på att tappa tålamodet fullständigt och snart exploderar jag” eller ”nu skulle jag verkligen behöva en kram men han hade annat i tankarna och gick iväg”. Ilska. Besvikelse. Vill jag agera ut mina reaktioner eller vill jag lugna mig och ta hand om mig själv? Vilket mår jag bäst av? Vilket mår mina nära och våra relationer bäst av? Vad behöver jag nu? Att ta hand om ”lidande” och att vårda glädje gick hand i hand och när jag tog hand om mitt lidande och vårdade min glädje orsakade jag mindre lidande för andra. 

Det här låter lite för enkelt eller hur? Men här kommer löken in. Ibland när jag tittar bakåt så undrar jag om jag överhuvudtaget har ”kommit någonstans” genom mitt övande. Löken skalas, lager för lager. Livet förändras och samma teman hänger med som utmaningar och lidande i nya skepnader. Glädjen behöver näring varje dag och kroppen och hjärtat behöver omsorg lika mycket nu som då. Det finns så mycket att upptäcka om vad löken egentligen är och innerst inne är den full av tomrum.
Och det är väl precis det som gör att praktiken aldrig blir mekanisk och stel. Den handlar om livet här och nu, om livets jordnära vardagligheter mitt i livets mysterium. Och mysteriet förblir ett äventyr att utforska som gör att det aldrig blir tråkigt. 

På den där retreaten i Stjärnsund hörde jag första gången talas om de fem medvetenhetsövningarna/ mindfulness trainings. Jag kände i hjärtat att de stod för ett sätt att leva och utvecklas som stämde för mig. De innehöll både ett spirituellt djup och vägledning för ett sunt engagemang i världen, bortom allt särskiljande och politiska ideologier. I de 5 medvetenhetsövningarna står istället medvetenhet om lidandets orsaker, allt livs ömsesidiga samexistens och en verklig omsorg om allas lycka i fokus

Jag tog emot de fem medvetenhetsövningarna 1997 på mitt första besök i Plum Village. Jag kände inga tveksamheter inför de stora orden och uppfattade tydligt det som sades om att de är vår värderade riktning, inte något vi förväntas leva upp till perfekt. De är just övningar som hjälper oss att leva med större glädje och orsaka mindre lidande och vi startar där vi är. Jag har under åren märkt att det är så många som tenderar att uppfatta de fem medvetenhetsövningarna som stränga regler, trots allt som sägas om att de är som Polstjärnan, dvs något vi kan ta hjälp av för att navigera i livet utan att för den skull tro att vi skall kunna ta oss till Polstjärnan. Det är så synd. För min del har de varit som en god vän att lita på och tala med i alla lägen – i mina relationer, i arbetet och min livsstil. Utmanande situationer har det funnits gott om att öva på att vara sann mot mig själv och utgå ifrån mina förutsättningar med de fem övningarna som en god vän på vägen. En vän som kan bemöta den stränga domaren inom mig och lära mig ödmjukhet inför mig själv och andra och att gå så varsamt fram som jag kan i livet som det manifesterar sig för mig. Inte försöka vara perfekt. Inte ens tänka tanken att det skulle vara möjligt att vara perfekt men ändå ha en riktning, en väg att gå. Eftersom jag behöver mycket konkret stöd och vägledning tog jag steget vidare till att ta emot de 14 mindfulnessövningarna för några år sedan. Att ta emot de 14 övningarna innebär också ett djupare åtagande att praktisera och att bidra till sanghans aktivitet och gemenskap och det i sin tur gav nytt bränsle under potatiskoket. 

Mycket inspiration att praktisera och se djupare på vad livet är och på vår nuvarande situation här på planeten hämtar jag numer också ifrån Earth Holder Community som är en del av Plum Villagetraditionen, och i Thays undervisning i boken ”The World We Have” och ”Love Letter to the Earth”. Jag är glad att ha vänner i Glädjens Källa som känner samma inspiration.

Nyfikenheten på hur potatisen kommer att smaka när den är kokt finns kvar. Nyfikenheten på vad lökens olika lager kommer att uppenbara finns kvar. Livets föränderlighet kommer att bjuda på nya utmaningar och glädjeämnen som ruskar om mig och hjälper min praktik att inte bli ”stel och mekanisk”.
Dags att skala ett till lager av löken, ta med nybörjarsinnet och se vad som uppenbarar sig.

Publicerad av jerker_jem_chanphapho

Startades av Jerker (Chan Phap Ho) Fredriksson, våren 2020 med inspirationen att dela meditation och undervisning i medveten närvaro grundad i Thich Nhat Hanhs Plum Village tradition.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: