Vadå ogräs?!?

Nu kanske du tänker, vad ska Jem skriva om den här gången? Har det här blivit en trädgårdsblogg? Vad har ogräs med min andliga resa att göra? Eller något helt annat… kanske är det bara ett öppet lyssnande när du läser?

Jag har aldrig varit så petig med ord och specifika bestämningar. Jag har flera vänner som är väldigt skickliga att använda ord precist och konsekvent. Jag uppskattar detta, men har aldrig riktigt förstått tjusningen med det. Vad jag upptäckt genom åren är att jag lyssnar på mycket mer än specifika ord med ordboken som referens i bakhuvudet. Kroppsspråk, tonläge, personens vibbar känns mycket mer levande och intressant för mig att lyssna på och ta in tillsammans med orden. Att det inte blev en lång jurist karriär kanske inte är så konstigt trots allt… Att språket är det viktigaste arbetsredskapet som jurist blev jag varse när examen var nära. Hur hade jag missat det i över fyra år? Kanske jag hade idén att bli jurist är som rosenbusken i trädgården och jag tyckte att vara en rosenbuske är bra. Men jag kanske var jag mer som en bärbuske? Hallon, jordgubbar och smultron växer som ogräs i vår koloni lott. Det vill säga de sprider sig med kraft, obehindrat och utan respekt för våra tänkta odlings och rabatt områden. Tack och lov! De delar med sig givmilt med goda bär.

Men ogräs alltså! Vad är det för slags ord? Vad beskriver det? Vilka värderingar lutar de sig mot? Växten växer inte på rätt plats och kanske dessutom tar för mycket plats. För många år sedan läste jag en intressant bok, som i olika exempel beskrev människans relation till naturen. Ett exempel var gräsmassa, vilket fascinerade mig. Författaren förklarade att engelska och franska kungahus i sina oförtrutna ansträngningar att tävla med varandra i prestige och makt började ha stora, platta och välklippta gräsmattor i trädgårdarna. Det var ett tecken på välstånd som adeln snart följde. Gräsmattan visade att man hade mark som inte behövde brukas och att man dessutom hade kapaciteten att ta hand om den till perfektion. När jag läste boken bodde jag i Deer Park centret i södra Kalifornien, en torr region med regelbunden vattenbrist. Men även i denna trakt vårdades gräsmattorna i villa områdena som prestige symboler från en svunnen tid. Men det tänkte man givetvis inte på, kopplingen gjordes inte eftersom det blivit en kulturell vana och norm. När vi kom till denna koloni lott förra våren, var det mesta av tomten täckt av, just det: gräsmatta. Sakta men säkert omvandlades del av den till grönsaksodlingar. Även om vi har nässlor, maskrosor och andra så kallade ogräs, är gräset mest besvärligt. Gräsets rotsystem sprider sig och nya strån kommer upp åt alla håll och kanter. En slutsats som kan dras är att termen ogräs eller gräs innefattar inte hela bilden, växtens natur. Ett ogräs om det växer på vad vi tycker är rätt plats kan med ens omvandlas till kulturväxt.

Jag plockar både gräs och ogräs ur landet och rabatter, men inte på något vis till perfektion. När jag klipper gräset sparar jag alltid lite ängsmark, som i sommar pryds av klöver. Humlor och bin älskar klövern. Jag har inte något agg i mig när jag plockar ogräs eller klipper gräset. För mig är de uppenbart att de vill leva, att de är del av naturens nätverk som jag respekterar, är del av och vill värna om. Vi har fem olika kompost högar på tomten, så omvandling sker. I början på sommaren plockade jag maskrosblad och la till i sallader. Jag plockade 100 ljuvligt runda och gula maskrosblommar som jag kokade saft på. För ett par månader sedan lärde jag mig att plocka de översta bladen på brännässlor utan att de bränner mig. Efter att från utsidan av bladen vikt ihop dem, rullat lite mellan fingrarna är de redo att stoppa i munnen. Båda dessa växer är fulla av näringsämnen. Nyligen läste jag på en väns profil ett citat av den amerikanska mångsysslaren Ralph Waldo Emerson, som löd något i still med ”What is a weed? A plant whose virtues have not yet been discovered”. Men det är ju inte riktigt sant! Många av de växter som vi kallar ogräs, har vi känt väl till i århundraden. Men vi har glömt och dess dygder har förtryckts och nervärderats.

Vad har då detta med mitt liv att göra? Vad har det med min lycka och lidande att göra? Med mitt uppvaknande?

Det har blivit tydligt för mig genom åren att det sättet jag förhåller mig och agerar utåt säger en hel del om hur det står till inombords. Emellanåt har jag försökt tillämpa alla övningar och instruktioner min lärare erbjudit. På ytan verkar det som jag är en fantastisk utövare, men inombords har det funnits en stagnation som uppkommit av obalans mellan ansträngning och öppet tillåtande. I ett ögonblick stod det också klart för mig att så länge det finns en oro inombords, kommer den alltid söka och hitta anledningar omkring för att vara orolig. Medveten närvaro är energin som hjälper mig upptäcka detta, vilket öppnar upp nya valmöjligheter.

När vi var på målar kurs uppenbarade sig en målning som jag kallar ”as above, so below”. Horisont linjen med grönska uppåt och jord neråt, byggdes upp av fastlimmad sand och halm. Det är en väldigt begränsad del av tavlan, som kan representera en värld där vi är fast i våra idéer och koncept. Vi kan kalla den samsara eller 3D värden. Den erbjuder viss lycka med en rejäl dos lidande. Ovan och under visar sig en större, öppnare och mer dynamisk värld. Denna finns samtidigt och tillsammans med horisontlinjen. Vi har tillgång till hela tavlan, hela tiden. När mer ljus och glädje infinner sig inom mig, kan jag komma i kontakt med mörker som fortfarande skaver eller skrämmer. Läkning kan ske genom att jag närmar mig utan förutfattade meningar eller förväntningar.

Ett konkret sätt jag övat detta genom åren är när jag skilts från någon jag uppskattar och bryr mig om. Ibland blev jag känslomässig, ledsen och ibland förtvivlad. Det vittnade om vackra erfarenheter jag haft tillsammans med personen. Jag började också lägga märke till att det inte bara handlade om den aktuella situationen av separation. Det fanns en sorg av separation djupt inom mig också, som vidrördes. Under en period brydde jag mig inte lika mycket när munk bröder och vänner kom och gick i gemenskapen. Jag insåg att jag hållit mer avstånd, jag hade inte varit lika öppen och tillgänglig för ett djupt möte och relation. Jag hade skyddat mig från sorg men berövat mig mycket glädje och kärlek i utbyte. Genom att ta hand om separationen och sorgen inombords kunde jag öppna upp mer igen. Jag känner fortfarande en ledsenhet när jag, även om tillfälligt, separeras i det yttre från någon som betyder mycket för mig. Nu värderar jag detta som tecken på en djup och verklig relation. Vid några tillfällen i denna process av läkning, kom bilden upp som om sorgen var en mörk tung klump, som föll. Plötsligt började en skimra ljus tränga ut och glädje infann sig. Genom att gå in i mörkret kom jag ut i ljuset.

När jag tittar nära på tavlan känner jag denna kvalité i de kärleksfulla och insiktsfulla ögonen i mitten av den cirkulära formen ovan och nedan. De är båda en slags portal som från det ena kan bringa mig in i det andra. Från högt upp till djupt ner. Från djupt ner till högt upp. Det är inte längre en separation mellan upp och ner, det är inte idéer om jag vill bara upp. Jag spjärnar inte längre emot att falla ner genom att med all min kraft hålla tag i horisontlinjen, eftersom något annat vore för läskigt och okänt. Livet kan börja te sig i den förunderliga skrud som genomsyrar allt liv, hela tiden, såväl ogräs som gräs.

Är det något i mörkret du undviker?

Är det något i ljuset du inte känner dig värdig att ta emot?

Du kanske har märkt att jag har en hudförändring, en blandning av vit och mörkare hud. Pigmenten har slagits ut delvis och vi kan säga att jag är melerad eller fläckig. Jag tänker inte på detta och ser det oftast inte. Ibland märker jag att något tittar extra på mig, som att de lägger märke till något ovanligt. I somras mötte jag någon för första gången och han nämnde min hud på en gång. Hans far har också vitiligo så det var därför han både ta märke till och nämnde. Det var så naturligt. Denna avvikelse fick vara med. Jag har haft det några år nu men har aldrig tänkt täcka mig med brunkräm för att få en fin jämn färg.

Jag har genom åren också blivit allt öppnare att acceptera mina styrkor och svagheter. Jag har börjat lyssna till olika tendenser inom mig utan att värdera i termer av rätt och fel. Jag känner jag kan vara mig själv allt mer, utan att försöka dölja eller skämmas för vissa sidor eller egenskaper. På samma sätt är jag glad att nässlorna och maskrosorna känner sig välkomna och uppskattade i vår trädgård. Vi har också andra växter vars värde och egenskaper jag än inte förstår, men jag ser dem och de får finnas. Kanske jag upptäcker dem på riktigt en vacker dag!